Jag reser mig och går med raska steg neråt korridoren. I dörröppningen tar en ung läkare emot mig. Han slår obetydligt men märkbart besvärat ner blicken när vi hälsar på varandra. Och för en bråkdel av en sekund spänner jag mina sinnen och jag sätter mig obekvämt ner i besöksstolen.
Existentiell ensamhet.
Förtvivlan.
Mina barn.
Min cancerresa har precis börjat.
Själens svarta natt är sömnlös. Jag tar på mig löparkläderna som vanligt. Knyter skorna som vanligt. Buff och pannlampa som vanligt. Allt som vanligt men ändå inte.
Livet har gjort halt.
Utanför porten är allt som vanligt. Tyst och mörkt. Det är den korta stunden innan dagen tänds igen och blänket från asfalten mattas av. Det är stunden innan nattvakten låser upp entrén till centralstationen och tidningsbudet avslutar sin runda. Det är ögonblicket innan när allt ännu inte är bestämt och avgjort, när en ny chans kan visa sig, att välja annan väg än den jag valde igår.
En koltrast drillar uppmärksamt. Mina löpsteg är jämna, armarna följer avslappnat med, armbågarna svagt riktade utåt, pulsen låg. Från en sidogata ser jag hur ett gäng måsar oprovocerat ger sig på en ensam papperskorg. En puffande taxi glider trött förbi mig på Hamngatan upp mot Stortorget. Centralstationen väntar otåligt på morgonresenärerna. Doften av salt och stad varvas vid Malmölive, ett kulturhus för hela regionen med en konsertsal i världsklass.
Det är precis som vanligt men ändå inte. Jag kastas i ljusets hastighet fram och tillbaka mellan två världar. Det ena med liv det andra med död. Jag stannar upp och tar ett djupt andetag och fyller mina lungor med den svala morgonluften.
Det. Är. Tyst.
Det sticker i blodet som pumpas ut i alla blodkärl.
Jag förbannar allt.
Något.
Världsordningen.
Det dröjer ännu en stund innan Malmö vaknar upp och en ny dag tar sin början när mina steg fortsätter genom Västra hamnen och ner till sandbankarna på Ribersborg.
 |
Livet
håller andan. När döden blir en del av livet blir livet samtidigt
väldigt
intensivt och existentiellt ensamt.
|