I februari 2009 överlämnades betänkandet En nationell cancerstrategi för framtiden med fokus på framtida behov och utmaningar. Det har nu gått drygt tio år sedan den lanserades och frågorna man behöver ställa sig är hur det har gått? Var befinner vi oss idag tio år senare med den svenska cancervården? Tre strategiområden som särskilt lyftes fram i betänkandet var investeringar i prevention, kunskapsbildning och kunskapsspridning samt cancervårdens organisation. Dessa tre frågor och fler kommer vi att samtala om vid vägkanten i sommar.
Men först. Vissa säger att framtiden börjar i nuet. För mig börjar den i historien med ett möte med Tomas Ahlgren, överläkare på SUS i Malmö som var min frus läkare på hematologen. ALL eller akut lymfatisk leukemi är en ovanlig blodcancer och drabbar drygt 50 personer i Sverige årligen. Behandlingen är både långdragen, komplicerad och krävande. Men att sätta en diagnos gick fort. Ett nålstick med ett blodvärde på 37. En vecka senare var diagnosen fastställd och livet blev aldrig sig likt mer. Två år senare var min fru död.
Med tiden som gått har jag försonats i känslan att sorg aldrig går över, har ingen tidsuppfattning. Den tar bara ny form, skiftar i nyanser och drabbar lika starkt och intensivt som om det var igår. Sorg är inget man kan värja sig från, den kommer när den kommer och är den innersta smärtpunkt jag inte kan dela med någon.
Min tanke med mötet med Tomas var att vi skulle prata om mitt sommarprojekt och framförallt vad som hänt de senaste 20 åren som gått och hur kliniska behandlingar och metoder utvecklats inom akut lymfatisk leukemi. Jag hade noga förberett mina frågor i detalj. Fylld av energi och förväntan sitter jag ensam i väntrummet på hematologmottagningen när Tomas plötsligt dyker upp framför mig. Vi hälsar litet trevande och stelt med några artighetsfraser om vädret och byggarbetena utanför samtidigt som han visar in mig på mottagningen till hans kontor.
Det. Blir. Tyst. I. Hela. Mig.
Mina detaljerade frågor faller sönder. Projektet. Forskningen. Läget.
Det är trångt i bröstet.
Det snurrar runt i mitt huvud.
Det gör ont i varje del i hela min kropp.
Vi var unga då. 20 år senare och sorgen bara drabbar mig. Jag kastas tillbaka på en sekund till isoleringsrummet på hematologen. Och oron, osäkerheten. Cellgifterna, stamcellstransplantationen, blodtransfusioner, strålbehandlingarna. Och där bland vita rockar med tjocka journaler och mappar, undersökningsgrejer och rullbord med allehanda medicinsk utrustning och operationsset, fanns Tomas alltid vid vår sida.
Våra liv som precis hade börjat.
Nygifta med en dotter på ett år.
Förlorad framtid.
Bedövande tystnad.
Livet som störtade sönder.
Hon som fyllde min själ med livskraft.
Hon som var innerlig och spontan.
Och som blandade en friskhet med öppenhet och glädje.
Som fick mig att känna mig sedd och älskad för den jag var.
När jag två timmar senare cyklar hemåt känner jag mig sorgsen och samtidigt lugn. Luften är sval och klar. Malmö IP badar i kvällssolen framför operans marmorklädda fasader. Från fotbollsplanen hör jag rop och tillslag från FC Rosengårdtjejerna. Asfalten blänker, cyklister, glassätande kvällsflanörer möter joggare, hundägare och barnvagnar. Sorlet är rofyllt och behagligt.
Bilden av min fru bär jag mig med mig som en påminnelse till livet nu. Om allt det vår dotter är och blivit idag. Allt det jag har burit med mig som hon lärde och inspirerade mig. Vi pratade om stunder av hopp och förtvivlan vi färdades genom då och om den livskraft vi upplevde när tiden blev utmätt och dödsbeskedet kom. Att våga dela maktlösheten och sin sårbarhet för någon annan är inte enkelt men delandets suckar blir till tröst och orden hjälper mig vidare.
 |
Framtiden börjar i historien. Tomas Ahlgren, förebild, medmänniska och
överläkare på SUS Malmö |
Samtal vid vägkanten
Stöd
Barncancerfonden
Cancerfonden
Laryngfonden
