Malmö är här och nu. Gryningen ligger stilla och tyst över min hemstad. Jag är fylld med lust och energi, precis som ett barns längtan efter livet. De mörka husfasaderna sover tungt och stilla. Tidningsbudet på andra sidan gatan nickar lojt mot mig innan hon smiter in i en mörk trappuppgång, när jag tar de första försiktiga stegen och börjar springa. Mina steg är lätta, andningen lugn. Malmö är en vacker och känslosam stad att uppleva från vägkanten och väcker många tankar på morgonrundorna.
En fråga jag ofta återkommer till och som är ett centralt tema för Samtal vid vägkanten, handlar om att hitta hem till sig själv i en existentiell situation. Jag tror att det är först när något blir existentiellt som livet blir på riktigt. Det är när livet hamnar i ett skarpt läge som jag på riktigt ger mig till känna. Det är när katastrofen är ett faktum, det fria fallet, den bottenlösa avgrunden, som alla mina sinnen kommer till utryck och mitt sanna jag visar sig. Därför går resan till mig själv alltid via ett personligt ras. Det är i ett ras jag lär mig hur jag hanterar min ensamhet och osäkerhet. Det är i ett ras jag förstår mina drivkrafter som svek, tvivel, tacksamhet. Eller behov mellan närhet och distans, frihet och kontroll, försiktighet och mod. Det är i raset som mina val och beslut får sina konsekvenser på kort och lång sikt. Därför bär jag bilden med mig av det fria fallet som en påminnelse hur det påverkat mig i hur jag förhåller mig till mina relationer, min familj, vänner, kolleger, chefer och till mig själv.
Det är ljummet och stilla. Benen är stumma nu och värker så att det molar i varje muskel och varje steg sista kilometrarna hem. Malmö, stan med många ansikten, med vibrerande yttringar och svarta stänk i fasaden. En stad fylld av andrum för de eftersinnade. Bostadsområden som långväga resanden och nyhetsankar höjt ögonen för - denna till ytan lilla stora kuststaden – med nya bosättare och andra drömmar än när sillen gick i sundet och fyrans sista tur lämnade sina spår från Limhamn.
En nära vän fångade upp mig en gång när jag fastnat i en och samma svåra förlust och inte kom vidare. Jag malde frågan om och om igen och kunde inte släppa den. Det tärde på djupet i mig. När jag vaknade på morgonen, innan jag somnade på kvällen. Sorg och tomhet hade kopplat ett järngrepp om mig. Och för varje vända mådde jag sämre och sämre för jag fick ju inga svar. Bara mina egna och det hjälpte inte mig vidare. Men jag var oförmögen att släppa det, istället körde jag runt, varv efter varv. Kvällar, mornar. Varför si, varför så? Borde jag sett det komma? Fanns det verkligen inga tecken?...
Så där höll jag på tills min vän en dag hämtade upp mig och sa.
Jan, innan du knäcker dig fullständigt och går i väggen. Låt ditt utropstecken alltid vara större än ditt frågetecken.
Hur menar du? Undrade jag.
Jo, stanna kvar i din känsla – i utropstecknet - och ta hand om din sorg och tomhet och förtvivlan efter förlusten. Försök inte finna några svar på dina frågor – frågetecknet - för du kommer ändå aldrig få veta. Vissa frågor får du bara acceptera att aldrig få några svar på. Istället måste du lära dig att försonas med ditt frågetecken bara. Låt det vara. Släpp det. Gör dig fri, obunden till dina frågor. Först då kommer du vinna ny insikt om dina känslor, behov och drivkrafter i ditt framtida jag.
 |
| Aktivt närvarande. Reflektera ofta och lär av andra. |
Stöd
Barncancerfonden
Cancerfonden
Laryngfonden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar