Botten é nådd

Sveriges lägsta punkt ligger i Kristianstads Vattenrike i Nosabyviken. Det är ingen tillfällighet att jag stannar till just här. Det är här som allt börjar. Det här är platsen för en ny start. Omstart. Jag är tacksam att jag lever och jag vill omfamna livet och världsordningen för att jag får uppleva detta här och nu.

Ikväll kommer jag tända eldar vid Sveriges lägsta punkt för alla de som gått före och till de som är i sorg. För alla de som kämpar för sitt liv och de som flyr bort för varje sekund tiden går. Och jag ska dansa i ring av glädje och tacksamhet över livet här och nu. Jag ska sjunga mig hes. Och jag ska elda och lysa upp för dig som jag lärt känna saktmodigt. Jag ska känna in varje andetag som vore det sista. Jag ska omslutas av kvällens dofter och ljud innan natten tar ro.

Sveriges lägsta punkt är en symbol för Samtal vid vägkanten och en markör för livet på många plan och olika dimensioner. Att utgå från Sveriges lägsta punkt till den högsta ger mig perspektiv och nuläge i livet. Det är nu som de existentiella frågorna kommer nära inpå. Är närvarande här och nu. Tiden som utmätt.

Utan pumpar hade Vattenriket varit vattenfyllt och placerat mig på 2.4 meter under havsnivån. Det känns svalt, det är litet underifrånperspektiv. Vilka pumpar har jag för att hålla min vattennivå under näsan eller en bit under, eller kanske tom torr? Hur pumpar jag läns? Hur drivs min pump? Eller har jag flera pumpar som är igång samtidigt? En för knoppen och en för kroppen. Kör de var för sig. Samspelar de? Var får de bränslet ifrån?

Jag känner en ny början gry. Det väcker nyfikenhet och utan att jag tänker på det reser jag mig litet på tårna och sträcker mig upp. Jag vill se vad som finns där borta, längre fram på vägen. Efter den lägsta punkten, vad kommer då? Jag blir nyfiken. Världen kallar. Ännu finns det tid för äventyr. Ännu finns det val jag kan göra som kan ta mig ut i det okända fältet av möjligheter.

Jag vill uppleva innerligheten, sinnligheten, andligheten. Jag vill dela den med dig i gemenskap. Jag vill sitta vid matbordet och känna samhörigheten i ett samtal. Mina två tomma händer i dina som ger mening i livet, skänker tröst att vara en del i ett större sammanhang.

Jag tänker på vad som egentligen är botten. Att den fysiska finns, det upplever jag här och nu på den här platsen. Men den andra botten. Den botten som är inom mig. Hur långt ner går den? Bottenlös? Jag tror precis som Gunnar Eklöf en gång formulerade det som, att det som är botten i dig är också botten i andra. Samtal vid vägkanten handlar just om att hitta hem till sig själv och behoven mellan liv och död. Det är jag inte ensam om. Däremot är jag ensam om det unika i mina livsavgöranden och hur dessa ögonblick format mina val och de beslut och konsekvenser de medfört på kort och på lång sikt för mig. Det är i den botten jag kan förstå mina drivkrafter och behov mellan kärlek och sorg, frihet och kontroll, försiktighet och mod.

Jag ska bära bilden med mig av det fria fallet som en påminnelse hur det påverkat mig i  mina beslut och hur jag förhåller mig till mina olika relationer och till mig själv. Jag ska bära ett sorgband på min arm som ett sätt att hedra mina näras historia och visa sympati och deltagande med de drabbade, anhöriga, de rädda, tysta, de i sorg. Och till de rädda som flyr i panik och inte vågar stanna kvar.

Jag ska bära ett sorgband på min arm som en påminnelse till mig själv, att dagen idag är ett resultat av mitt innersta jag.

Mot toppen!

Stöd
Barncancerfonden
Cancerfonden
Laryngfonden