Två dagar till avresa

Utan mål och mening går man under. Samtal vid vägkanten är en reseskildring av möten, av Sverige och min värld jag reser in i. Men det är också en hyllning. Jag bär ett sorgband på min arm som en hyllning till de som är döda. Men också som en påminnelse om livet och om de som har det svårt, som kämpar för sitt liv i just detta ögonblick, här och nu. Jag kommer fortsätta bära ett sorgband som ett sätt att hedra mina näras historia och visa sympati och deltagande med de drabbade, anhöriga, de rädda, tysta, i sorg. De som flyr i panik och inte vågar stanna kvar.

Genom min livshistoria är jag så mycket mer än den diagnos som jag upplever just nu. Jag tänker på det som betyder något och är viktigt för mig. Mina barn, min kärlekspartner. Tidigt morgonen efter min cancerdiagnos tittar jag in till stadsdirektören för att informera honom om läget. Jag uppskattade mycket våra tidiga morgonsittningar över en kopp kaffe. Då fanns det tid och ro för oss, att också samtala om vardagen och livet utanför stadskontoret. Jag berättade kort och översiktligt om min situation. Sakligt och utan omsvep förklarade jag min diagnos och hur hösten skulle kunna utvecklas och hur jag planerade lösa mitt uppdrag och vardagen för mina medarbetare. Jag tydliggjorde att jag hade för avsikt att arbeta på som vanligt och att jag inte hade tänkt gå ner i tid eller sjukskriva mig heller för den delen.

Jag mår bäst av att vara igång, förklarade jag. Det är så jag funkar. Fast övertygad om att jag skulle vara oberoende min cancer, att jag skulle ta ägarskap över min situation, sätta mig i förarsätet. Det var viktigt för mig och vägledde mig i mina beslut jag kom fram till. I efterhand var det rätt beslut för mig; för det som kom senare under hösten skulle visa sig vara något jag aldrig hade kunnat föreställa mig och som vände upp och ner och utmanade hela mig som person, min tillvaro och uppbrott från min kärleksrelation.

Senare samma förmiddag informerade jag mina medarbetare på avdelningen och berättade om den uppkomna situationen. Det var jobbigt men det kändes samtidigt bra att öppet tala om vad som hänt och om den stundande operationen följt av strålbehandlingar hela hösten fram till nyår. Det kom flera frågor och det kändes bra. Det blev en dialog, ett samtal. Det var sakligt, förtroligt och personligt. Jag kände mig lättad och samtidigt närmare mina medarbetare.

Den eftermiddagen var jag väldigt trött när jag cyklade hem. Jag kände mig lugn över att ha delat mitt nya liv med min chef och ledningsgruppen och med mina medarbetare. Men nu när jag berättat för alla och resonerat om upplägget för hösten var det precis som att livet kom ikapp mig och stannade till.

Ovisshet.  
Uppbrott.

Gryningen är sval. Jag lämnar kilometer efter kilometer bakom mig. Vindtårar rinner nerför mina kinder. En gråsprängd duva patrullerar fram i sin nötta ärgiga fjäderskrud, och nickar, lägger huvudet på sned och dirigerar några gråsparvar som piper nervöst. Och precis som det är med livet är det med löprundorna. Varje steg jag tar lämnar efter sig ett minne en erfarenhet som aldrig kommer åter igen. En runda kan ge ett avtryck eller gå obemärkt förbi. En runda kan var innerlig och sinnlig men den kan också vara svår och krävande. En runda kan vara andlig men den kan också vara fylld av smärta. Mina steg är jämna. Jag vänder huvudet neråt sidan och sätter fingret som lock för näsborren och blåser ut snoret och rättar till pannbandet. Tummarna vilar lätt på pekfingertopparna i en halvöppen hand. Två kaninungar hoppar och springer ta fatt i gräset. En yrvaken igelkott tittar förstrött upp. Jag konstaterar värken i hälsenorna och släpper iväg det. Låter inte molandet fästa min uppmärksamhet.
Gryningen värmer min trötta kropp.

Jag väljer vem jag blir genom mina val. Det spelar ingen roll hur länge jag levt.

Det som spelar roll är hur jag har levt.