Fyra dagar till avresa

Jag tvivlar minst två gånger varje dag på min förmåga att fysiskt klara av det. Så fort jag vaknar på morgonen och varje kväll innan jag somnar.

190 mil, fem mil varje etapp. 45 maraton. Håller min kropp, kommer jag klara av det? Knä, skenben, höfter? Är det möjligt, rimligt. En käraste brukade kalla mig för galenpanna som tog sig ut tidigttidigt på mornarna och sprang långa rundor innan helgfrukosten. Jag tyckte om när hon sa det. Då log jag inombords, kände en varm go känsla, eftersom hon sa det med en ton och glimt i ögat på ett charmigt och älskvärt sätt. Det behövs fler galenpannor i vår värld tänker jag som sticker ut och inspirerar och uppmuntrar till att färga vardagen med litet knasighet.

Men då händer det som inte får hända. Den fysiska påfrestningen har varit mycket krävande men samtidigt nödvändig. Att förbereda kroppen för långa dagsetapper innebär träningspass runt 50k, varvat med korta pass på 10-15k. Variationen i distans, tempo och återhämtning har varit en hårfin balansgång och risken att överbelasta framförallt knä och skenben har varit överhängande.

Löpträningen har varit intensiv, prövande men samtidigt utvecklande. Visserligen har jag varit aktiv och tränat mycket i mina dar men aldrig så mycket som jag gjort det senaste halvåret. Jag har så länge jag minns hållit på med idrott. Som ung bodde jag i Japan i ett zenbuddistkloster och var under 15 år instruktör i karate. Under åren som gått har löpningen varit en omistlig del av mitt liv. Upprepningens enkelhet tilltalar mig.

Smärtan är ett eget landskap i sig. Och det märks på olika sätt framförallt i hur jag återhämtats mellan passen. Jag känner varje muskel i min kropp, benen jag har med, stumma höfter och molande knä. Smärtan har sitt eget språk, har olika nyanser. Den är dov, stickande, brännande men också molande, pulserande och borrande. Smärta är också en stämning och kan lätt begränsa min värld eller smalna av den om jag tillåter det. För jag tror faktiskt att det går att begränsa den. Eller, jag vet att det går att skifta bort fokus från det onda knät till det friska. Det går att inte identifiera sig med smärtan. Men det förutsätter att jag kan konstatera att det onda är en del av mig och rikta full uppmärksamhet på den friska delen. Det är svårt men fullt möjligt i viss mån och med medveten träning.

Jag söker upp en gammal vän och sjukgymnast Håkan Granström och ber honom se över min status. Han konstaterar att vänster ben tappar inåt i steget vilket gjort att det blivit en snedbelastning och överbelastning på nervbanorna. Det här hade jag inte förutsett och jag känner en gnagande oro.
Frågorna hopar sig igen. Kommer kroppen klara av prestationen? Kommer ben och knä, höfter och fötter att hinna återhämta sig mellan etapperna?

Samtidigt som smärtan har sitt eget språk och smalnar av mitt fokus och krymper min värld, bestämmer jag mig för att öppna upp min värld igen med en smsinbjudan. Min ordination blir aktiv vila, tejpning och hemmalagat recept av Ernst i goda vänners sällskap.  Ikväll ska vi ha ett uppsluppet fredagssamtal om att leva sin dröm och att man måste leva för att kunna dö. Ikväll ska jag glädjas åt livet här och nu. Platsen vid matbordet med mina vänner skänker mig mening och sammanhang. I samtalet delar vi meningen med livet och meningen i livet.

Löpning är ett sätt att hantera sorg och komma nära inpå livet både innerligt och sinnligt.